Borta bra men hemma bäst säger man ju, och jag har verkligen haft galen hemlängtan. Att först bli mammbo och sedan hinna till ringa en ynka natt i egen säng innan operationen ger den känslan. I torsdags kom jag hem iallafall, trots febriga barn med snuva och hosta. Hade en hastig tanke på att sätta mig i säkerhet hos min syster eller nåt, men längtan var för stark.
Här hemma börjar nu *peppar,peppar* familjen repa sig och jag kämpar på för att bli kompis med min nya mage. Så länge jag inte är hungrig, mätt eller toanödig så går det riktigt bra, haha. Magen krampar en hel del och jag känner mig urlakad. Där emellan har jag (korta) stunder då jag inte alls tänker på att jag gick igenom en stor magoperation i tisdags! Jag försöker att äta små mängder väldigt mjuk mat under lång tid, men magen är hellre hungrig faktiskt. Problemet då är att blodsockret skjunker så fort att jag blir svimfärdig... Ja, som ni fattar är jag värre än ett spädbarn. Jag behöver äta, rapa, bajsa och sova. Och så lite rörelse där emellan innan allt börjar om igen. Det är en jäkla tur att man bli sjukskriven för jag klarar knappt att ta hand om mig själv, än mindre någon annan. Nu ska jag sova en stund och smälta maten. Sen blir det nog bättre igen!