Karantän och tacksamhet

Idag bloggas det från föräldrarnas soffa. Jag flyttade nämligen hem igår, ett och ett halvt dygn efter att min äldsta flyttat dit. Orsaken är något av det värsta jag vet (bland normala saker som händer de flesta då och då) -magsjuka. Det började med mig.... Sen mellan- och yngsta dottern. Den stora visade sig återigen vara den klokaste som flydde direkt!
Kvar i huset är min man, min hjälte, och torkar spyor, tröstar och tvättar. Du är verkligen bäst älskling och jag är dig sååååååå tacksam. Jag lovar att återvända hem så snart ni är friska och karensen är slut.
Jag är också så galet tacksam över att mina föräldrar utan betänkligheter öppnar sitt hem och tar emot oss med öppna armar, så att jag slipper utsätta mig för att bli smittad på nytt så här bara dagar innan min operation.
Saknar att krama mina barn, kyssa min man och sova i egen säng, men försöker se det som några dygn på hotell. Pappa ställde iordning "rum 101" medan jag slog mig mer i loungen och tog det  lugnt. Jag blir ompysslad och älskad och har definitivt dragit vinstlotten, ändå gnager saknaden på mig. Frågan är om jag ens hinner hem innan operationen på tisdag....

Mental förberedelse

Jag har idag gjort något jag bävat inför. Mannen fick ta foton på mig i bara underkläderna och dessa satte jag ihop till ett collage. Jag tog dessutom alla mina mått 🙈 och la in dem. Så nu är ett album skapat enbart för foton från min Gastric Bypass-resa. Kroppen börjar protestera på pulvret och jag får definitivt inte i mig några fem (!) påsar om dagen, och jag fryser nåt  galet! Jaja, det är väl övergående får jag hoppas. Klart värt det!! 😄

Fick bästa peppingen av 6-åringen som tyckte min blogg skulle heta Tulta-rulta. 🙊 Skitunge! Bättre då att mina fantasirika föräldrar köpte ett fång vita tulpaner till mig igår, bara som uppmuntran. Det föredrar jag definitivt om jag får välja! Nu ska jag och skitungen sova en stund så att Lilly orkar kalas nr 2 och 3 för dagen sedan. Jag ska mest sova för att jag kan! 😜
Kram!

Eldprov och full fokus

Jag har nu levt på äcklig pulverdiet i 5 dagar och idag är det fredag. Ni vet den där känslan när veckan är slut, man vill laga nåt gott, hälla upp ett glas vin, kanske lite goda ostar... Well, not today. Jag bjuds ytterligare chokladshake medan familjen äter pizza, nachos och glass i chokladskålar. Men inte är jag bitter? Jo, visst fan är jag det! Just nu ligger jag på sängen och surar så att jag slipper se eländet. Förbannade gener som gjort mig till en fantastisk människotyp genom evolutionen, men till en värdelös nutidsmänniska. Nu finns det överflöd av mat så kroppen måste inte lagra så fort den får chansen.
Jag försöker hålla full fokus på målet, den 2 februari är snart och då ryker rovdjursmagen! Just pizza och nachos är ingen diet som lär funka framåt heller, men vanlig mat. Shit vad jag längtar! För att hjälpa mig att hålla mig på banan köpte jag en söt blus som jag ska njuta av när min storlek krympt ner till L/XL


Imorgon är det lördag och dags för kalas. Kanske ska jag lägga isbitar i shaken då? 🙈

Snö. Massor av snö!

Äntligen vaknade jag till en värld täckt av vit snö! Vet inte om jag eller barnen var mest exalterade 😜 Tyvärr är det tränings- och vilodag för mig idag så jag kommer mest betrakta snön på avstånd, men mina barn kan härja runt i den hela dan om de vill. Just nu sitter jag inne med en kopp kaffe framför brasan (bästa vardagslyxen) och inväntar tiden för provtagning och sjukgymnastik. Enligt remissen är det en väldans massa blod som ska tappas, och tydligen ska jag fasta också, så jag får väl hoppas att jag inte svimmar! Tar med mig min frukostshake (blää!) så att jag kan dricka frukost innan träningen iallafall. Ha en fantastisk dag allihop och se upp i backen!

Drömmar om mat

Måndagsmorgon och jag är ovanligt trött. Hela natten har jag mentalt förberett mig på min VLCD och drömt att jag "råkat" äta dajm, fika mm. Snacka om skadad, haha 😂 Idag är det iallafall dags för pulver, may the force be with me. Jag börjar en dag tidigare än nödvändigt, för på torsdag väntar avstämningsmöte med försäkringskassan, och jag tänker att det nog är dumt att vara så hungrig att jag börjar äta på mig själv under en så pressad situation. Bättre då att vara skyddad av goda ketoner så att jag kan tänka riktiga tankar och inte b a r a svammel! 

Nu är mitt kaffe snart slut (jag dricker fortfarande  det med mjölk) och det börjar bli dags att skaka ihop dagens första pulvershake. Mums? 

Lite eufori!

Idag ringde de från Callanderska sjukhuset i Göteborg. De har nu kollat igenom och godkänt min hälsodeklaration och erbjöd mig tid för operation redan den 2/2. Fattar ni, de andra februari!! Det är helt otroligt, snart är det dags. Redan på tisdag börjar förberedelserna med VLCD pulverdiet i två veckor för att minska fettinlagringarma i levern inför ingreppet. Så i 4 dagar till kan jag äta precis vad jag vill utan att riskera dumpning. Jag har köpt hem ett helt paket Texas Pecan till bara mig, och jag har lovat mig själv både en semla och vin i helgen, haha! Än så länge är jag inte ens nervös bara full av spänd förväntan. Äntligen den hjälp jag behöver för att få leva som normalviktig över tid!! Mina leder kommer att tacka mig. 

Längtan och förtvivlan

Idag är en svår dag, där jag kämpar för att se positivt på livet fastän det pissar på mig.

Idag gick något fel på sjukgymnastiken, riktigt fel. Höften låste sig (halkade ur sitt läge?) med akut smärta som följd. Jag har lätt till tårar när jag blir känslomässigt berörd, att gråta av smärta däremot är ovanligt. Jag är helt enkelt van och för bra på att ta smärtan. Men idag....! Jag höll på att tuppa av utav smärtpådlaget och tårarna rann utan att jag kunde påverka det alls. Fan!! Nu har jag legat på min säng med isomslag i snart två timmar. Förtvivlan är det enda ord som på något sätt kan beskriva mitt känsloläge just nu.

Jag försöker fokusera på mina möjligheter, vad jag längtar efter och vilka positiva förväntningar jag har på mitt liv. Drömmer om en Thailandsresa nästa vinter, det är skönt att vila tankarna på fantastiska bilder från paradisstränder, djungels grönska och myllrande korallrev i klara turkosa vatten. Det ger mig en liten kick att leta i mitt minne efter platser vi besökt, arter jag sett och drömma om det som en gång ska komma.

Jag specificerar mina förväntningar inför kvällens informationsträff om gastric bypass på Calanderska. Jag väger för och emot operationen, eller mer sanningsenligt så försöker jag hitta alla anledningar till att i n t e genomföra den, för det är ett stort beslut att fatta och jag vill inte rusa in i den utan att verkligen ha övervägt alla fördelar och nackdelar.

Jag försöker fokusera på det fantastiska med att få arbeta igen, att varje dag mötas av barnens spontana känslouttryck, få ta del av deras värld och alla de kloka tankar de har om hur livet skulle vara om de fick bestämma. Jag älskar ivern och nyfikenheten, den oförställda ärligheten, känslostormarna och tanken på att allt är möjligt. Vi utvecklas tillsammans men bara om jag vågar vara barnslig i min vuxna kropp. Det är en fin men viktig skillnad i att leda och förleda. Jag vill så gärna att min kropp ska hålla för mitt älskade jobb som fritidspedagog!

Nu måste jag byta is igen!

En zebra i soffan

Idag är det soffläge som gäller. All min energi är slut och jag behöver ladda mina batterier inför den kommande veckans utmaningar. Den börjar tufft med läkarbesök där jag bland annat hoppas få min läkare att godkänna min Gastric bypass. Ja, jag har bestämt mig, det är dags nu. Jag fixar inte detta på egen hand och jag riskerar att äta ihjäl mig. Min EDS försämras av min fetma och jag har mer ont än nödvändigt. Tänker genomföra operationen på något sätt och på tisdag ska jag och maken in till Callanderska för information. Jag har sökt på EDS-forumen och Callanderska har opererat ett antal med min diagnos med gott resultat. Jag menar, Höftoperationen förra året var jag ju först i Europa med, så varför skulle jag tveka när det kommer till en operationsmetod där det till och med finns väl beprövad erfarenhet?
Varför jag kallar mig för zebra har sin grund i min EDS-diagnos. Ehler Danlos tillhör de ovanliga diagnoserna och läkarna får lära sig att om de hör hovslag ska de tänka hästar. Alla hovar tillhör dock inte hästar, vissa är annorlunda och svarar inte som hästar gör på behandlingarna. Vi zebror finns också! Önskar innerligt att hela välfärdssystemet kunde inse det. Och att INGEN väljer att ha ont, gå sönder och inte kunna arbeta. Jag hade hellre varit en häst men fick faktiskt inte välja.

Nytt år, nya möjligheter

Ligger i badkaret och bloggar, haha. Tända ljus, skum och behaglig tystnad. Utanför faller snön äntligen och barnen roar sig med plattorna medan de inväntar tillräckligt snödjup för pulkaåkning. Det känns så fantastiskt stilla att jag tvivlar på att ögonblicket ens är verkligt. Kanske är det bara en vacker produkt av min fantasi?
Jag har börjat jobba igen! 25% fördelat på tre dagar per vecka för att möjliggöra sjukgymnastik och återhämtning. Än så länge håller det :-) Jag älskar verkligen mitt jobb! Att få möta alla dessa barn, dela deras tankar och vetgirighet. Att få hjälpa dem finna ny kunskap och hitta strategier för att våga testa, misslyckas och testa igen. Det är verkligen häftigt att veta att jag får umgås med framtidens beslutsfattare, att det jag lyckas eller misslyckas med kan påverka vårt framtida samhällsklimat. Håll tummarna att kroppen håller bara!
Idag blir det en vilsam dag för ikväll ska jag och maken ut och äta och gå på bio med ett par vänner! Gott nytt 2016 på er allihop, låt oss tillsammans göra detta till ett år att minnas med glädje.