Influensa och tomtelatte

Nu är jag faktiskt trött på att ha sjuka barn, kass kropp och läkarbesök. Så jag tog en time-out! Tack vare snälla föräldrar och en enastående bättre hälft så sitter jag nu i en skön fotölj på Espresso House, med en tomtelatte och en kaka och Peter Jöback i lurarna. Detta var precis vad jag behövde! Här kan jag sitta och filosofera över livet för AKG-lurarna stänger ute sorlet omkring mig helt perfekt. Tankarna snurrar kring de sista julklapparna, den sköna brusten på måsten, längtan efter vänner som jag träffar alldeles för sällan. Jag grubblar också kring hur otroligt lyckligt lottad jag är som har det så bra och hur olika livet kan kännas. Just nu är jag oändligt tacksam för att Lilly bara har influensa, att försäkringskassan betalar ut sjukpenning till mig, att jag har en så förstående chef och för mitt fantastiska skyddsnät. Ni vet vilka ni är och ni gör mig rik! Nu är latten slut och jag ska spana vidare. Hare bra!

Jullov och ett berg av klappar

Nu är det jullov. Ordet andas förväntan! Idag var det klassisk julavslutning i kyrkan för barnen, två knôfulla sittningar med en faslig massa människor, hundratals solistuppträdanden, långt tråkigt rektorstal och en massa skönsång. Mellan hade hög feber men Liten och Stor var på plats och sjöng. Ingen av dem ville dock sitta med sina klasser utan jag hade två mysiga klängiga tjejer PÅ mig.
Väl hemma var tjejerna pigga och glada igen så nu har de kokat kola, satt nejlikor i apelsiner, skapat julbingo och spelat sällskapsspel. Tyvärr la jag alla kolorna i en skål med påfund att vi nu har en smet av chokladkola där alla får gräva upp en lämplig klump att stoppa i munnen. Sa jag att Mellan är snörförkyld? Heja mig?!

Barnen har också lagt alla paket under granen idag. Ja alltså, alla paket från MIG. Tydligen har jag gått helt banans med julklapparna i år. Igen. Jag som brukar försvara paketkalendern med att den är ett sätt att minska julklappsberget. Nåt säger mig att jag inte kommer undan med den förklaringen igen, haha!

Nu ska jag fortsätta läppja champagne och se på Kändisbarnvakten med snoriga barn. Kola någon?

Morgonkaos, morfin och magnetröntgen

Vilken morgon! Idag ska det åkas skridskor med skolan så morgonen var full av varm choklad, letande efter termobyxor, handskar, mobilladdare.... Så småningom var väskorna färdigpackade, frukosten uppäten och hår och tänder borstade. Då konstaterar Mellan att hon faktiskt inte orkar åka skridskor med febergräns hur gärna hon än vill, och Liten voltar nerför trappan. Mathias får agera hjälte och tar med Mellan på tomteuppdrag idag, lämnar Stor på skolan och Liten hos mormor. Puh!

Själv ligger jag hemma med en massa morfin i kroppen och väntar på att dagen ska gå. Klockan 16:00 är det dags för magnetröntgen av ryggen (äntligen!) och förhoppningsvis visar den varför det gör så #%>$#!! ont. Sen återstår bara att hitta en passande åtgärd också så jag hoppas att mina läkare har gnuggat sina geniknölar ordentligt nu. Det lär behövas!

Dagens stora TACK går till de räddande änglar som jag har turen att ha som föräldrar. Idag tar de hand om såväl mig som mina barn; skjutsar, passar, bjuder på middag... ❤️

Distans

Lyssnar på Musikhjälpen i P3 och gång på gång påminns det om att ta reda på mer för att försöka förstå vad som händer i vår värld. Min hjärna verkar konstruerad på precis motsatta sättet. Jag kämpar och kämpar för att skapa distans. Min självklara känsla är att gå in med hull och hår i varje svårighet som drabbar vår sargade jord. Jag känner världens orättvisor skaka min själ varje minut, speciellt dagar som denna då tårarna rinner av smärta och frustration. Det är så mycket som borde vara förbjudet  -allvarligt sjuka barn, svält, krig, kronisk smärta... Jag behöver skapa distans till allt det där för att inte gå sönder inuti. Idag är det väldigt svårt, distansen vill inte alls infinna sig och katastroftankarna far runt som uppskrämda fladdermöss i huvudet. Jag ligger på sängen och försöker andas bort smärtan från min kropp och själ (vilket är löjligt svårt eftersom just andningen är oerhört smärtsam rent kroppsligt). Ett andetag i taget. This too shall pass.

Ljuva bitterhet

Idag var det dags för en sån där morgon igen. Ni vet en sån där då ingen vill gå upp, ingen vill ta på sig och ingen vill äta frukost, trots att jag gjort mig till och serverade varm choklad med marshmallows rn vanlig sketen tisdag. Mellanformerna hävdade bestämt att hon var sjuk. Hon fick en panodil och besked om att hon minsann fick göra ett försök att gå till skolan. Efter många tårar och tandagnisslan fick jag lämnat av barnen och åkte till Coop för att köpa hårfärg. Tyvärr hänger klumpen av skuld med mig i allt jag gör, jag lämnade ett krassligt barn till skolan! Men hallå, hon är i sjuk jämt. Alltså verkligen alltid! Och idag är det den sista riktiga skoldagen för den här terminen så hon borde faktiskt kunna försöka iallafall... Men fan försöker jag lura? Bitterhet är inte alls ljuvt och jag känner inte den minsta segersötma över att ha klivit över henne och tagit mitt föräldraansvar. I själva verket känner jag mig bara som en liten lort. Får väl hoppas att håret blir snyggt åtminstone, wish me luck!

Allergivänliga gran och känslan av ett tropiskt vattenfall

Idag är huset ganska hemtrevligt om jag får säga det själv. Vår fina plastgran är på plats och det doftar kaffe och brasa, en helt oslagbar kombination om du frågar mig! Att dessutom kung Bore kom på besök inatt var ju uppenbarligen för bra för att vara sant.
Fick för mig att knipsa av ett par kvistar idegran för att allergivänliga pimpa mina annars så tråkiga gardinstänger. Det kunde ha varit en bra idé. För någon helt annan alltså! För mig innebar ett ynka försök till handlingen tårar av brännande smärta och att det vattenfall som rinner över mitt ryggslut och säte skruvade upp termostaten från ljummet till tropiskt. Kanske ska kolla så att jag inte kissat ner mig trots allt?!

Äntligen!

Länge har tankarna på en egen blogg snurrat i min hjärna och nu äntligen är den igång. Jag har aldrig vågat förut men känner ett stort behov av att skriva av mig så..... Hoppas ni gillar den!

Idag halvligger jag i sängen med oborstade tänder,  iklädd onepiece, och glufsar i mig all julens knäck. Känns som en helt okej dag, haha! Eftersom jag tyvärr inte kan vara på jobbet och fira lucia med alla goa barn, får jag ta det goda med det onda så att säga.

Jag verkligen avskyr att vara sjukskriven!! Jag har världens absolut roligaste jobb men kan inte vara där pga att min kropp bokstavligt talat faller sönder. Jag har EDS (Ehler Danlos syndrom) vilket innebär ett genetiskt fel i bindvävens uppbyggnad och påverkar hållfastheten i hela kroppen. Jag är överrörlig fastän helt orörlig! Mina leder luxerar, brosk går sönder, huden läker  sämre etc. En helt onödig genetisk defekt även om den funkat som partytrick i många år!

När jag inte är sjukskriven arbetar jag som fritidspedagog på Åsaskolan, och tycker att det är fantastiskt roligt att varje dag få möta dessa unga människor som är så fulla av kloka tankar, upptåg, ärlighet och omtanke. Jag gillar den direkta återkoppling som mitt arbete ger, jag behöver aldrig vänta in någon kvartalsrapport för att veta om jag gjort ett bra eller dåligt jobb, barnens direkta respons berättar allt jag behöver veta. Jag brinner extra mycket för de barn som inte har det så lätt, barn med funktionssätt som inte riktigt passar in i den normativa skolmallen. De som behöver en förtydligande struktur, bättre förberedelse, mer trygghet....

På hemmaplan kämpar jag och min man Mathias med att vara bra föräldrar till våra tre döttrar, 12, 10 och 6 år gamla som alla verkar tro att tonårsuppror är det enda som funkar.

Det var lite kort om mig, nu kommer en kompis strax över på kaffe, så det är väl kanske dags att sätta på sig em bh åtminstone!
Hej hopp!