Ljuva bitterhet

Idag var det dags för en sån där morgon igen. Ni vet en sån där då ingen vill gå upp, ingen vill ta på sig och ingen vill äta frukost, trots att jag gjort mig till och serverade varm choklad med marshmallows rn vanlig sketen tisdag. Mellanformerna hävdade bestämt att hon var sjuk. Hon fick en panodil och besked om att hon minsann fick göra ett försök att gå till skolan. Efter många tårar och tandagnisslan fick jag lämnat av barnen och åkte till Coop för att köpa hårfärg. Tyvärr hänger klumpen av skuld med mig i allt jag gör, jag lämnade ett krassligt barn till skolan! Men hallå, hon är i sjuk jämt. Alltså verkligen alltid! Och idag är det den sista riktiga skoldagen för den här terminen så hon borde faktiskt kunna försöka iallafall... Men fan försöker jag lura? Bitterhet är inte alls ljuvt och jag känner inte den minsta segersötma över att ha klivit över henne och tagit mitt föräldraansvar. I själva verket känner jag mig bara som en liten lort. Får väl hoppas att håret blir snyggt åtminstone, wish me luck!