Distans

Lyssnar på Musikhjälpen i P3 och gång på gång påminns det om att ta reda på mer för att försöka förstå vad som händer i vår värld. Min hjärna verkar konstruerad på precis motsatta sättet. Jag kämpar och kämpar för att skapa distans. Min självklara känsla är att gå in med hull och hår i varje svårighet som drabbar vår sargade jord. Jag känner världens orättvisor skaka min själ varje minut, speciellt dagar som denna då tårarna rinner av smärta och frustration. Det är så mycket som borde vara förbjudet  -allvarligt sjuka barn, svält, krig, kronisk smärta... Jag behöver skapa distans till allt det där för att inte gå sönder inuti. Idag är det väldigt svårt, distansen vill inte alls infinna sig och katastroftankarna far runt som uppskrämda fladdermöss i huvudet. Jag ligger på sängen och försöker andas bort smärtan från min kropp och själ (vilket är löjligt svårt eftersom just andningen är oerhört smärtsam rent kroppsligt). Ett andetag i taget. This too shall pass.